O Gud! det är vårt hjertas tröst
Att i Ditt tempel dröja,
Att lyssna till Din viljas röst
Och böner till Dig höja! —
Hur ljus är helgedomens prakt!
Hur herrlig är Din nåd och makt!
Hur innerlig vår vördnad!
2.
En enda stund, som njutes här,
Mig större hugnad skänker,
Än allt hvad verlden mig beskär,
Än allt hvad hoppet tänker.
Fullkomlig ingen glädje är,
Men om hon fins, så bor hon här
Der Du dig uppenbarar.
3.
Ty bedje vi med samfäld röst,
Att Du oss framgent unnar
Den nåd att hämta mod och tröst,
Der man Ditt ord förkunnar.
Låt här Din ära stråla fram!
Och ingen, låg och otacksam,
Skall neka Dig sin dyrkan.
4.
Sänk ned till oss, o store Gud,
En flägt utaf din Anda,
Då våra svaga offerljud
Med verldens lof vi blanda:
Att vi ditt ord må rätt förstå,
Och utur helgedomen gå
Förbättrade och goda!
5.
O Fader! vi välsigne Dig
För skänken af en Lära,
Som banat oss en säker stig
Till sällhet och till ära,
Som alla dårars löjen tål,
Och alla svagas tvifvelsmål,
Och alla visas granskning.
N:o 241.