1.
Väl mig i evighet! nu känner jag först trösten,
Nu först jag värdet ser utaf den inre rösten;
Mitt samvete är rent, min framtids rymd är klar,
Jag lyfter lugn min blick till mensklighetens Far.
2.
Bort hän, bort hän från mig, du vrånghet, som fördömmer,
Som granskar andras fel och egna brister glömmer!
Du må beröfva mig det goda namnets tröst,
Jag vädjar ifrån dig till domarn i mitt bröst.
3.
Han är det, som mig lär att lifvets tyngder bära,
Som plågan gör till vinst och smädelsen till ära,
Som hungrar tviflets moln, som stadgar dygdens lag,
Och låter hoppet se en vedergällningsdag.
4.
O! att jag kunde få min korta bana vandra,
Att Gud mig bifall gaf, när jag fördöms af andra,
Så skulle visst den frid, som gör min lefnad nöjd,
Begynna i min själ odödlighetens fröjd.
N:o 245.
1.