Jesus är min vän, den bäste,
Som har öppnat mig sin famn:
Skall jag då, liksom de fleste,
Glömma känslolöst hans namn?
Ingen skall mig kunna skilja
Ifrån den som frälst min själ;
En skall vara begges vilja,
Och han vill ju blott mitt väl!
2.
Han har druckit dödens galla,
Att åt mig förljufva den;
Han har bedit för oss alla,
Och Han beder för oss än —
Hvilken skulle mig anklaga?
Jesus för mig talat har;
Hvilken skulle från mig taga
Kronan, ställd i hans förvar?
3.
Jag är viss och derpå liter,
Att hon icke finns den makt,
Som ur Jesu famn mig sliter
Och som ändrar hvad han sagt,
Throner, skatter, prakt och ära
Gjorde aldrig själen nöjd:
Blott, min Frälsare, din Lära
Bjuder mig en evig fröjd.
N:o 255.
1.
Ach Jesu Christ, min högsta tröst,
All nåds och godhets källa!
Förskjut ej den betrycktas röst,
Den bön han vågar fälla!
Stort är af lindring hans behof,
Ty han har blifvit syndens rof,
Som honom grymt förföljer.
2.
Hon trycker mig i stoftet ned,
Som en odräglig börda.
Dess arm är sträckt, dess uppsyn vred
Och hotar mig att mörda;
Hon syftar säkert, blodigt slår,
Och vrider om i djupa sår
Den dolk, hvarmed hon stungit.