HELKA.
Hon öfvergaf sin stam, ser du, Kerttu, försköt sin egen slägt, och därför drabbade straffet henne. Hon trodde sig få skydd och en bättre lefnadsställning när hon skilde sig från oss, men först då börjades de bittra bekymren för den arma. I sin mans hus var hon lik ett lam i en vargflock. Hon hatades för sin slägts skull, förtrycktes och förföljdes, tills hon med barnet i sin famn flydde tillbaka till oss. Men de vilddjuren jagade efter henne och slet dig från hennes bröst, och från den stunden hade din mor inte mer en frisk dag. Sorg och saknad förtärde hennes hjerta och förde slutligen den olyckliga från lifvets qval till dödens lugna tjäll.
KERTTU
sakta gråtande:
Lycklig hon.
HELKA.
Långa år ha svunnit hän sedan dess, och ännu vandrar vi alljemt omkring i verlden. Men först nu förde vår väg oss tillbaka till dessa förhatliga trakter. Hvilken underbar tillfällighet är det väl som fört oss tillsammans? Nu följer du hädanefter med oss, eller hur, mitt barn?
HAGERT.
Naturligtvis, Kerttu. Tänk inte heller på annat.
ILONA.
Vi förblir tillsammans ända till döden. Inte sant, Kerttu?