HAGERT.
Skär likväl inte alla öfver en kam, mor. Det fins äfven goda ibland dem.
HELKA.
Jag har inte sett några, hur mycket jag än har vandrat omkring i verlden. De ä’ likadana allesammans. Den ena är inte bättre än den andra. Och oss föraktar de dessutom; de anser oss sämre än hundar. De säger att deras Gud har förbannat oss och dömt oss till evig landsflykt. Och ändå skulle vi gå i deras kyrkor och tjena deras Gud? Jo, visst också. — — Hur var det? Du ville att jag skulle hjelpa den där karlen, som har bedragit dig? Laga en salva till hans ögon?
KERTTU.
Ja, mormor, om du bara på något sätt kan göra det.
HELKA.
Nog skulle jag kunna, men jag vill inte. Hör du, jag vill inte. Jag skulle hellre laga en sådan salva åt honom, som skulle röfva äfven den sista ljusstrålen från hans ögon. Ja, det skulle jag, vid Gud, ha lust till.
KERTTU.
Du skulle kunna bota hans ögon, och du vill inte? Vill du inte ens, om jag säger dig att jag måste ta lifvet af mig, ifall han blir blind?