RISTO.
Du är i alla fall riktigt vacker, Kerttu. Och ett så’nt underligt lynne du har. Så häftig och ondsint som du var i morse, och nu är du så mild och god. Hvart tog din vrede vägen, då det inte mer fins ett spår qvar af den?
KERTTU.
Den smälte som vax i elden; den försvann som dagg på heden. Tänk inte mera på det, Risto. Jag skäms ju sjelf öfver min dumhet.
RISTO.
Men vet du hvad, Kerttu?
KERTTU.
Låt höra.
RISTO.
Tag mig med dig, så färdas vi tillsammans från marknad till marknad och samlar pengar som gräs.