Inte mer än tjugufem penni, men det blir ju ändå något. När jag får sitta vid hela dagen, kan jag väfva fyra alnar, och det blir en mark. Med hvad kan vi annars förtjena så pass mycket? Och för det kan ju två menniskor nästan lefva. Skada bara, att jag för barnets skull inte alltid kan få vara så flitig.
LEENA-KAJSA.
Det är en påminnelse till dig, att du inte allt för mycket måtte börja att fika efter denna verldens goda.
JOHANNA.
Det kan så vara. Men hör, Leena-Kajsa, tror ni inte också att jag hädanefter kommer att få fullt upp af arbete, när fruarna lär att känna mig och får se hvad slags tyg jag väfver? Jag har också varit så glad öfver det att jag inte kan säga det.
LEENA-KAJSA.
Bry dig inte om att glädja dig allt för mycket öfver sådana fåfängliga ting. De för dig likväl inte till himlen.
JOHANNA.
Nej, de för ju en inte dit, det är nog sant. Men när lifsuppehället är så mödosamt, fäster tanken sig med makt vid det. — Fru Vörsky kommer strax hit för att se på tyget. Få se hvad hon tycker om det. Inte skall hon komma att klandra mitt arbete, det svarar jag för.
LEENA-KAJSA.