Alltid vänder du tillbaka till din väf. Månne du kan tala om något annat nu mera.
JOHANNA.
Ja, en så’n där toka är jag. Jag måste riktigt skratta åt mig sjelf. Men inte är det ju så underligt, när man rätt tänker efter. Här satt jag natt och dag med min stickstrumpa i handen och var nära att dö af hunger med mitt barn. Hur lugnt han nu sofver, stackars liten, se’n han har fått mat.
LEENA-KAJSA.
Har du längre, stackars menniska, någon omsorg om din odödliga själ?
JOHANNA.
Det blir, Gu’na’s, inte mycken tid öfrig till det. Sedan jag fick gossen har jag inte en gång kunnat komma i kyrkan om söndagarna.
LEENA-KAJSA.
Det är högst beklagligt. Tänk, om du skulle dö i denna stund. Hvarthän skulle du då ta vägen?
JOHANNA.