Nog hörs det, nog hörs det att du är ett sorglöst, verldens barn. Gud får ännu tukta dig mycket, stackars qvinna, innan du börjar vandra den rätta vägen.
JOHANNA.
Leena-Kajsa — nu är det någon i farstun.
LEENA-KAJSA
ser ut genom dörren.
Det var inte annat än blåsten, som smälde till yttre dörren.
JOHANNA.
Snart kommer hon likväl, och då — då är jag förlorad. Jag uthärdar inte det här, Leena-Kajsa. Det är omöjligt.
LEENA-KAJSA.
Den, som lägger bördan på, hjelper en också att bära den.
JOHANNA.