LEENA-KAJSA.
Nå, där kommer han nu ändtligen. Gud vare lof. Vet du hvad som har händt här under tiden?
RISTO.
Barnen där ute på gården berättade mig det. Hvem hade kunnat ana något sådant? Hon var alldeles frisk, när jag gick hemifrån.
LEENA-KAJSA.
Menniskan vet ju inte när hennes stund är kommen. „I dag röd, i morgon död.“ Men må detta vara oss en varning, att vi inte bekymmerslöst bortkasta nådens dagar, utan noga betänka att: „som en ström vår tid förrinner; som en dröm vårt lif försvinner“.
RISTO.
Ja, inte hade väl Johanna kunnat tänka att hon så snart skulle dö. Det är visst och sant.
LEENA-KAJSA.
Tyck inte illa vara. Risto, att jag säger det åt dig, men du hade inte bort lemna henne så där.