RISTO.
Jag ångrade det också strax jag fick höra hvad som hade händt. Men det kan nu mera inte hjelpas. Hvad som är skedt, är skedt. — Johanna tog väl mycket illa vid sig öfver det?
LEENA-KAJSA.
Åh, inte särdeles. Hon yrade redan, när det berättades för henne. Hon fattade det visst knappast riktigt.
RISTO.
Det var åtminstone väl, det.
LEENA-KAJSA.
Men öfver väfven var hon i en ryslig ångest. Hon var alldeles förskräckligt rädd för fru Vörsky.
RISTO.
Ja, väfven, ja. Det var sant, det. Jaså, var hon i en sådan ångest öfver den? Nå, vi hade ju gerna kunnat låta bli att göra det, om man vetat det här. Men kunde hon inte begripa att vi inte sålde, utan bara pantsatte den? — Hon var rädd för frun, sa’ ni? Ja, jag kan tänka mig det. Johanna var fasligt lättskrämd och ängslades alltid i onödan öfver allt möjligt skräp. — Hon var väl mycket ond på mig öfver det?