LEENA-KAJSA.
Inte så farligt ändå. Hon berömde dig just kort förut. Hon sa’ att du ingen enda gång hade slagit eller pryglat henne som så mången annan man gör med sin hustru.
RISTO.
Sa’ hon det? Ja, det är verkligen sant också. Vi lefde ganska bra tillsammans. Det var aldrig någon skarpare tvist emellan oss.
LEENA-KAJSA.
Det länder dig till heder. Om du har felat litet i andra hänseenden, måste man förlåta dig det. Köttet är svagt, och frestelserna ä’ stora. Du behöfver emellertid inte gräma dig öfver att du skulle ha bemött din hustru med hårdhet, piskat eller på annat sätt misshandlat henne, som man här tyvärr så ofta får se och höra.
RISTO.
Nej, det har jag inte. I det fallet har jag en bra karakter, att jag lägger inte gerna hand på någon. — Jaså, Johanna talade också om det innan hon sjuknade?
LEENA-KAJSA.
Ja, det var en liten stund förut. Sedan, stackare, tycktes hon inte bekymra sig om något annat än sitt barn. Om det yrade hon, och det var också i hennes tankar, när hon emellanåt var litet redigare.