Hon ljuger. Hi, hi, hi. Det var knäfveln hvad hon kan finna på.
JOHANNA.
Och det bara skrattar du åt, Risto.
KERTTU
går ett steg närmare Risto med utsträckt hand.
Ljuger jag? Se mig rakt i ögonen och säg det ännu en gång, om du kan.
JOHANNA.
Det kan du ju, Risto.
RISTO
skrattar litet förläget, vänder sig bort och säger halfhögt till sina kamrater:
Alltid råkar man nå’nstans här i verlden ut för ett eller annat åkerspöke.
JOHANNA
försöker att qväfva sin vaknande ångest.