En skogstrakt. Till höger en hölada. Månsken.
KERTTU
kommer från höger.
Bort härifrån, långt bort. Dit, där månen inte skiner och solen inte lyser. Eller dit ner i sjöbotten, så djupt i gyttjan, att inte ens vågorna kunna återfinna den försvunna. Hvad gör jag i verlden? Här fins ingen plats för mig. Inte en enda menniska skall sakna eller begråta mig. Hvarför, o Gud, skapade du en så eländig varelse, som inte är till glädje för någon och som ingen, ingen, ingen älskar?
Kastar sig ned vid foten af ett träd till venster och utbrister i bitter gråt. — Från venster kommer en zigenarflock, Helka främst, Hagert, Ilona och deras båda barn efteråt.
HELKA.
Hör, kom hit. Här är en lada. Där får vi ett förträffligt nattläger. På höet där ska vi ligga bättre än på fjäderbolster.
ILONA.
Mor, ser du, där ligger någon under trädet.
HELKA.
Sannerligen är det inte en menniska. Hej, hvem där?