"Skola vi bege oss ännu längre bort, eller redan vända tillbaka?" frågade Nymark.
"Inte tillbaka, nej, bara framåt, långt bort från staden — så långt som möjligt."
"Men ni tröttnar."
"Inte det minsta. Bara vi skulle komma så långt bort, att inte staden synes."
"Vi skola taga af vid den der udden åt Vihtakanta torp till. Då ha vi alldeles förlorat staden ur sigte."
När de kommit om udden, stannade de vid stranden för att hvila sig. Alma såg sig omkring.
"Här är det härligt," sade hon, "ingenting annat än natur så långt ögat bär. Man skulle kunna glömma, att det alls finns menniskor i verlden."
"Skola vi dröja här hela dagen? I Vihtakanta torp få vi mat och kaffe.
Under jagtfärder har jag mången gång ätit der."
Alma tänkte på hemmet, och en liten tvekan höll henne tillbaka. Men det kändes här så lätt och fritt, hon kunde inte besluta sig för att återvända ännu.
"Låt oss dröja då," sade hon. "Vi skola stanna här ända till kvällen."