"Men passar det sig att säga allt det der så öppet?"
"Hvarför skulle det inte passa sig, då det är sant? Förstår ni inte hvarför kvinnorna förtala er? Af afund, det är alltsammans. Ni är den vackraste, den skönaste, den mest förtjusande, alla herrar äro betagna i er, och detta kunna andra fruntimmer inte förlåta er. Ni borde rätteligen vara stolt öfver den förargelse ni bereder dem. Men ni är så innerligt oskyldig, alldeles som ett barn."
"Ni skulle ha sett deras blickar. Och då de sedan äfven undveko mig, alldeles som något orent."
"Se så der, nu börjar ni gråta igen, i stället för att ni skulle helt och hållet förakta dem, såsom jag gör. Sådana enfaldiga, inskränkta varelser, som de äro. Fördömda belackare. De förtjena inte att ni skänker dem ens den minsta uppmärksamhet, ännu mindre att ni för deras skull förstör ert goda lynne."
"Men om jag verkligen har gjort orätt? Jag menar att…."
"Ja, nu vakna igen de gamla fördomarna. Jag kunde just ana att det är de, som värst plågat er. Och ni som var på så god väg att frigöra er från dem, att jag redan trodde mig hafva besegrat er. Men det behöfdes sedan bara att några skvallerkäringar sågo på er, så var ni genast färdig att återfalla i dem. Märker ni inte också sjelf huru svag ni ännu är?"
"Ja, jag är svag, det måste jag medge."
De hade kommit ned på isen. Nymark spände skridskorna på hennes fötter.
Sedan ilade de hand i hand öfver den blanka isen ut på fjärden.
Solen sken, isen glimmade, vädret var friskt. Skogarna på udden och holmarna bildade här och der en mörk infattning.
Men de åkte längre ut på den öppna fjärden, der utsigten var mer fri åt alla sidor.