När Nymark kom, gick Alma med framsträckta händer emot honom och brast åter ut i gråt.
"Hvad felas er? Fru Karell, hvad har händt? Nej, säg ingenting! Jag gissar allt."
Han förde Alma till en länstol, satte sig sjelf nära intill och fattade ånyo hennes hand.
"Lugna er, Alma, för Guds skull, lugna er. De gemena skvallerkäringarna! Vänta, bara jag får komma i hop med dem! De skola inte våga förolämpa er en gång till. Torka bort de der tårarna och låt oss gå ner på isen. För att riktigt förarga dem, skola vi njuta af lifvet och vara glada, inte sant? Hvad bry vi oss om deras förtal! Det lönar sig inte alls att börja sörja för deras giftiga tungors skull. Se nu på mig och småle litet. Så der! Och nu bege vi oss af."
Alma tänkte enligt sin vana säga till åt tjenarena, att hon gick ut, och be dem se väl om hemmet under tiden. Men hon ville ej visa sina förgråtna ögon, och så gick hon, utan att säga adjö åt barnen som förr.
Nymark hjelpte på henne den svarta, sammetskantade kappan. I hans blick och i hela hans sätt visade sig den största ömhet, hvilken verkade lindrande på Almas krossade hjerta.
"I den här kappan beundrar jag er allra mest. Om ni visste huru den kläder er!"
Alma smålog litet.
"Ni vill endast trösta mig med det der."
"Nej, riktigt sant. Den svarta sammeten höjer glansen i er hy. Och muffen, och vinterhatten! Vid min själ, ni är skön!"