"Arvi kopporna?"
Hon började nu påminna sig föregående afton i barnkammarn — Arvi flämtande och brännhet i sin säng, hon bredvid, krypande på golfvet.
Alma tryckte fingret mot en röd fläck på hans kind; den blef blekare.
"Smittkoppor," suckade hon.
"Frun frågar inte ens hvar de öfriga barnen äro," sade Mina, då Alma bara såg trött på henne.
"Rektorn förde dem till Leisténs genast som han hörde, att doktorn trodde det skulle bli kopporna. Och med en sådan hast, att jag knappast hann få kläderna på dem. Det var en uppståndelse. Rektorn gick sedan förut med de äldre barnen, och jag kom efter och bar Helmi. Och hon var så vänlig, fru Leistén, och sade att man alls inte behöfde vara ängslig, ty nog skulle hon se om dem så länge, som Arvi var sjuk. Men hur Helmi hade svårt att skiljas från mig, det kan fru aldrig tro! Hon riktigt stormgret, stackarn, och höll mig om halsen. Hur skall hon komma till rätta der, då de sade, att jag på inga vilkor skulle få komma och helsa på, att jag kantänka skulle föra smittan med mig i kläderna. Allt annat! Jag tror nu inte på sådant. Ingen blir sjuk, om det inte är Guds vilja. Men jag måste naturligtvis lyda, det hjelper väl inte annat."
Mina städade i rummet, under det hon så pratade, och väntade inte på svar. Men nu tog hon med damtrasan i handen ihop med den närmaste stolen.
"Frun ser så underlig ut. Bara inte frun också blir sjuk. Då äro vi illa ute."
"Inte blir jag sjuk."
"Var frun och åkte skridsko i går hela dagen? Jag tänkte litet det, när jag inte såg skridskorna på hängarn i tamburen, och jag hörde fru Leistén säga åt rektorn —"