"Hvad sade hon?" frågade Alma hastigt och ryckte till.
"Att frun hade gått med magistern der förbi ned till isen. Hon förundrade sig så öfver att frun inte var hemkommen ännu, och ville att rektorn skulle fara och söka frun."
"Hvilken tid var det?"
"Så der mellan sex och sju, eftersom klockan slog sex just som vi gingo till Leisténs."
"Hörde Mina hvad rektorn svarade fru Leistén?"
"Han svarade rakt ingenting. Men orolig måtte han ha varit, jag tänker det derför, att han sedan hela eftermiddagen inte gjorde annat än gick fram och tillbaka öfver salsgolfvet."
"För bort det der smutsvattnet, det luktar illa."
Mina tog skurämbaret, trasorna och kvasten och gick.
Med händerna i kors i knäet betraktade Alma Arvi, som var insomnad. Men tankarna förmådde likväl inte sysselsätta sig med honom; de hade alla stelnat till en enda frusen klump i hennes hufvud.
Läkaren åtföljd af John kom för att se om Arvi, kände på hans puls och frågade ett och annat rörande honom. Alma svarade honom tydligt, hon hade reda på allt och förblandade ingenting. Troget satt hon vid hans säng natt och dag, gaf in medicin åt honom på de bestämda tiderna och frotterade den svullna halsen morgon och afton, såsom läkaren förordnat. Men allt, hvad hon gjorde, skedde utan själ, likasom existerade det alldeles utom hennes tankekrets. Det var någon annan makt, som satte hennes fötter och händer i rörelse, sjelf tyckte hon sig vara förintad, eller skild från sin kropp. Derför såg hon föremålen och menniskorna omkring sig likasom på långt afstånd, och äfven deras röster ljödo i hennes öron såsom kommande från fjerran. Hon såg på allt som på ett panorama eller något alldeles främmande. Ibland trodde hon att hon sof, och hon knep sig i armen för att vakna; men fastän hon kände att det smärtade, förblef allt såsom förut.