"Kommer det inte att bli ledsamt, då frun för så lång tid måste vara skild från rektorn?" frågade hon en gång.
"Inte det minsta," svarade Alma. "Om det berodde på mig, så skulle jag hellre vilja bo alldeles ensam, långt borta i skogen, så att ingen någonsin skulle finna mig."
"Men der skulle vargarna äta upp frun."
"Än sedan! gerna för mig!"
"Skulle frun önska att få dö?"
"Det skulle jag."
"Gud i himlen, riktigt sant? Till exempel nu genast?"
"Nu på ögonblicket."
"Och frun skulle inte det minsta vara rädd?"
"För hvad?"