"Jo, för att hvart frun sedan skulle komma."
Alma såg på henne. Hon svarade ingenting, men försjönk i tankar.
Så for John. De sista dagarna hade han oafbrutet forskande betraktat Alma. Men hon märkte det och låtsade då ständigt vara glad. Äfven för läkaren försäkrade hon, att hon mådde bra och inte kände några plågor.
Men när hon hade blifvit ensam, ljöd ofta i hennes öron sömmerskans ord: "jo, ty hvart skulle frun sedan komma?"
En natt hade hon en besynnerlig dröm. Hon var i de dödas rike. Mörker och fasa omgåfvo henne på alla håll. Hela luften uppfyld af suckar och beständig, gränslös ångest. Ju längre hon vandrade, dess större tycktes andarnas ångest. Klagoropen blefvo allt tydligare, de hördes från alla håll och isynnerhet från den ugn, dit hon skulle gå.
Blåa lågor, ormar och själar, hvilka vredo sig ibland dem.
"Äktenskapsbrytarenas ugn" stod der skrifvet med eldbokstäfver.
Hon störtade dit ner, hörde gråt omkring sig och skrek äfven sjelf. Skrek så att hon vaknade. Ännu sedan hon vaknat, skrek hon en stund, innan hon fick klart för sig, att det endast varit en dröm.
Kallsvett dröp af hennes panna, och likväl frös hon tillika. Det var mörkt och tyst omkring henne. Drömmen skrämde henne ännu. Hon tog täcket omkring sig och gick ut i köket.
"Jesus välsigne, hvad felas frun?"