"Men lilla Helmi?"
"Nog ser Mina om henne så länge. Och hon plägar vanligen inte vakna så här dags."
"Vi skola fara då. Jag måste väl göra min lilla gumma till viljes."
"Fy, du får inte säga gumma. Det är så fult."
"Hur skall jag då säga? Min lilla rosenknopp? Är det bra?"
"Sitt du i aktern, så ror jag."
"Hvarför det? Du orkar ändå inte."
"Eller vi ro inte alls. Om du bara sakta paddlar båten dit till sundet."
Alma talade hviskande. Nattens frid och naturens tystnad gjorde ett mäktigt intryck på henne. Båten gled långsamt öfver sjöns lugna yta fram emot sundet.
"Hur underbart vackert! John, se dit, de vackra ljusa, glänsande molnen, hvilka simma så lågt, att man kunde tro dem vilja kyssa jorden. Och hur stilla och tyst allting är! John, det förefaller mig, som om hela naturen i detta ögonblick skulle njuta af sin tillvaro. Nej men, ser du färgskiftningarna på den der sidan!"