"I sanning egendomligt. Och så utomordentligt varmt det nu är. Det är en välsignad sak."
Han tänkte på växtligheten.
"John," fortfor Alma åter efter en stund, "är du lycklig?"
"Utomordentligt nöjd att lefva, åtminstone för närvarande. Och du, min
Alma?"
"Gränslöst lycklig. Så lycklig, John, att jag skulle vilja stanna tidens lopp och låta detta ögonblick fortvara i all evighet."
John skrattade.
"Månne det ändå inte skulle bli enformigt."
"Fy, John, hur kan du säga så?"
"Jag slår vad, att du redan om ett par timmar blir hungrig och riktigt gerna går in igen."
Alma svarade ingenting. Hon såg bort och kände sig sårad. Hon tänkte, att John inte förstod henne.