Alma spratt till af förskräckelse.
"Nå, nå, bli inte skrämd. Det kommer naturligtvis aldrig att hända. Jag ville endast leda dina tankar åt det hållet, så att du skulle sluta upp med att vara svartsjuk på fosterlandet."
"John, jag skall nog försöka att vara förståndig hädanefter. — Jag måste ju," tillade hon med en suck.
"Se, det gör du rätt i," sade John smeksamt.
Alma satte sig på brädet i båtens akter och stödde sig mot sin mans knä.
John slätade hennes hår.
"Säg mig nu en sak, Alma, som jag ofta har tänkt fråga dig om."
"Hvad kan det vara?"
"Mins du en kväll, — det var under sista vintern, — då jag kom hem och du satt vid pianot och spelade?"
"Kort innan lilla Helmi blef född?"
"Precis. Då hade du gråtit, jag såg det på dina ögon. Men jag fick inte veta hvarför, huru jag än frågade."