Alma skrattade, en smula förlägen.
"Bekänn nu, var du den gången bara svartsjuk på samhället?"
"Nej, det var någonting annat."
"Hvad då?"
"Barnsligheter. Ingenting alls."
"Vet du, det plågade mig länge. Jag hade svårt att få det ur mina tankar."
"Och du sade ingenting. Älskade John!"
"Då du var så der sluten, blef jag det också. Men nu talar du om det, inte sant?"
"Det var verkligen ingenting. Något så rysligt barnsligt. Jag kan inte,
John, jag skäms att tala om det."
Men John smekte och kysste "sitt lilla gryn" och såg in i hennes ögon.
Och så måste hon ändå tala om det.