"Huru många?"
"Endast tre. Då skulle vi nog få en god kvällsvard."
Alma tyckte det var litet synd om dem, men hon måste ändå slutligen samtycka. Högeligen belåten slank Maja Lisa sin väg, och Alma fick åter en stunds ro.
Hon lyfte Helmi ur vattnet, aftorkade henne sorgfälligt i lakanet och klädde på henne rena kläder. Flickan satt nu skinande och nöjd på modrens knä. En glänsande hvit spetsmössa omgaf de runda kinderna och ur ärmen stack en liten knubbig hand fram.
Alma kysste de lena kinderna, och hakan, och halsen, och den lilla handen.
"Mitt eget kära gull. Min sockerdocka. Mamma äter riktigt upp dig."
Helmi skrattade och sade: "gää." Och för hvarje smekning, modren gaf henne, skrattade hon och sade "gää."
"Gää, gää, gää!" härmade Alma. "Du lilla pladdrerska, kan du inte säga annat än "gää". Säg så här: mamma … mam-ma. Nå, säg nu: mam-ma!"
Helmi såg stint på modrens mun och i nästa ögonblick började hon redan försöka röra läpparna på samma sätt.
"Mamm, mamm, mamm," ljöd det från dem.