Alma fortfor att förestafva:
"Mam-m-ma, mam-m-ma…"
Och Helmi gjorde helt allvarsam med rynkad panna sina första läraktighetsprof:
"Mamm, mamm, mamm…"
Kraftiga steg hördes från det angränsande rummet. Alma vände sitt af glädje strålande ansigte ditåt.
"John, John, kom och hör! Helmi kan redan säga mamma!"
John lade sin arm kring Almas hals och böjde sig ned öfver dem. Men Helmi slutade med detsamma att pladdra, ty hennes blick hade hakat sig fast vid fadrens skägg, hvilket alltid väckte hennes stora intresse.
"Helmi, mitt gull, säg "mamma", säg, så att pappa också får höra.
Mam-ma, mam-ma! Nå?"
Men Helmi hvarken såg eller hörde modren nu mera. Hon hade med utspärrade fingrar gripit efter fadrens skägg och slutligen lyckats få tag i det.
John smålog och tryckte fingret mot hennes kind.