Mina kom och bad henne in. Helmi grät, och hon kunde inte bringa henne till lugn.
"Jag tänkte, att hon kanske bättre skulle somna bredvid frun," sade hon.
Alma gick in, knäpte upp de öfra knapparna i sin klädning och lade sig på sängen.
"Skall inte frun kläda af sig med detsamma?" frågade Mina; "det är ju redan sent."
"Inte ännu. Bär hit Helmi!"
Helmi slutade genast att gråta, då hon lades vid modrens bröst, i hvilket hon ifrigt grep tag både med munnen och med båda händerna. När hon hade stillat sin hunger, låg hon der helt belåten och sög, såg upp till modren och smålog. Men modren log ej till svar och vände ej ens sin blick till henne.
Helmi släpte för ett ögonblick bröstet, såg ifrigt upp på modren och sade "gää", för att väcka hennes uppmärksamhet.
"Somna nu bara," sade Alma litet otåligt och gaf henne åter bröstet.
Då Helmi fann, att hon ej lyckades tilldraga sig modrens uppmärksamhet, åtnöjde hon sig med att i värmen från modren sakta fortsätta diandets ljufva njutning, och derunder insomnade hon så småningom.
Alma reste sig försigtigt upp, igenknäpte åter klädningen och gick ut på verandan. Der var tyst och skumt. Från Johns rum lyste ljus mellan de nedfälda gardinerna.