Hon satt på samma ställe, der hon hade suttit på dagen, då Nymark höll härfvan åt henne. Hon lutade sig mot ryggstödet, lade händerna i kors i famnen och sträckte ut sina fötter.
Så djupt hade hon sjunkit i drömmar, att hon ej märkt, att ljuset försvann från Johns fönster, och ej hörde något, innan han stod bredvid henne och sade:
"Sitter du här allt ännu?"
Alma ryckte till och kastade en skygg blick på honom.
John smålog. Äfven den sista bittra känslan efter gårdagen försvann fullständigt, om han ens mer hade hyst någon sådan.
Alma var så förtjusande der i sin halfliggande ställning. I aftonskymningen syntes hennes ansigte blekare än vanligt, men på samma gång äfven rörande skönt.
"Kom bort, grynet," hviskade John och tog hennes hand.
Alma följde honom lydigt in.
Fastän de ingenting sade och ingen uppgörelse kom till stånd, egde emellertid dem emellan en fullständig försoning rum denna kväll.