Derefter var Alma några dagar lugnare till sinnes. Flyttningen gaf henne fullt upp med sysselsättning, och sedan skulle åter hemmet i staden ställas i ordning. Det var ej tid att tänka på annat, då man måste arbeta tills man tröttnade.
John hade, i likhet med alla män, en fasa för dessa storstädningar i hemmet. Då sådana förekommo, tog han alltid till flykten, och så äfven nu. Alma såg det denna gång med nöje.
"Gå bara," sade hon, "så att vi riktigt i ro få ställa i ordning här."
John varnade dem för att röra vid hans papper — och gick.
Salongsgolfvet var ännu inte skuradt. Derför bar Alma dit alla krukväxter, sprutade vatten öfver dem, torkade krukorna rena, afskar de torra bladen och jemnade mullen ofvanpå.
Hon var klädd endast i en rödrutig morgonrock, och håret hade under rörelsen fallit ned.
Då råkade Nymark komma just som olägligast.
Det förtretade Alma en smula, men hon bad honom likväl stiga in i hennes mans rum, som redan var städadt.
För ingen del, han ville inte störa.
"Men får jag inte se på er här? Ni passar så bra bland blommorna, ni, som sjelf hör till dem."