Alma rynkade sin panna. Nu fann hon alls intet behag i detta slags språk; det föreföll henne dumt och innehållslöst.
"Jag gör ingenting, så länge ni ser på," sade hon med bestämdhet till
Nymark, som stod på tröskeln och stödde sig mot dörrposten.
"Då tvingar ni mig väl att gå bort."
Alma svarade just ingenting härpå, ty hon önskade verkligen inom sig, att han skulle gå. Nymark sade farväl och gick.
Derefter fortfor Alma ej med samma ifver att pyssla om blommorna. Allt efter litet tänkte hon på Nymark och upphörde med arbetet för att eftersinna, om han kanske kände sig sårad och om han alls numera skulle besöka dem.
"Det är detsamma," sade hon för sig sjelf, "och det är äfven bättre så."
Hennes samvete var utomordentligt lugnt och hon kom till det fasta beslut, att hon ej skulle köpa sig nya toiletter, såsom hon hade tänkt, och ej heller gå i sällskap.
De följande dagarna tänkte hon endast på detta. Men hvarje gång det ringde på tamburklockan, ryckte hon till och trodde, att det var Nymark, som kom. Men när det ej var han, kände hon sig liksom besviken och blef misslynt, utan att hon dock gjorde sig reda för af hvilken anledning.
Och det var i sjelfva verket ej den enda orsaken till hennes misslynthet. Ännu annat kom till. Annat, som egentligen just inte var någonting alls.
Hemmet var åter fullständigt i ordning, hvarje vrå putsad och städad. Nu skulle de bort njuta deraf. Också satt Alma till en början någorlunda nöjd och belåten vid sitt handarbete och såg med välbehag då och då omkring sig. Allting såg så nätt och trefligt ut. Hon förmanade Arvi och Ella att ej bringa något i oordning och påminte dem om att väl aftorka sina fötter, innan de kommo in.