Men hon skulle önskat, att också någon annan hade sett och beundrat med henne rummens prydliga ordning. Derför satt hon och väntade främmande; men ingen kom. Och John gaf sig lika litet nu som förr tid att vara tillsammans med sin familj. Antingen var han upptagen ute, eller också satt han i sin kammare vid skrifbordet och arbetade. På detta sätt började Alma småningom tycka, att all hennes möda ändå hade varit förgäfves spild, då hon ej hade något motsvarande nöje deraf.
En dag beslöt hon gå på visit till fru Leistén. Ej derför, att hon just skulle längtat efter henne; ty fru Leistén hörde till dem, hvilka endast talade om pigorna, eller egentligen blott om deras möjliga och omöjliga fel och brister. Intet annat ämne i verlden intresserade henne. Men Alma kände enformigheten och ensamheten så tryckande, att hon måste söka någon omvexling. Och i brist på bättre gick hon då för att höra på klagovisor öfver pigornas fel och svagheter.
Hon var just färdig att gå. Hon stod i tamburen och knöt hattbanden, då dörren öppnades och Nymark steg in.
"Återigen kommer jag olägligt. Det ser ut som om jag skulle förföljas af ett oblidt öde," sade Nymark, då han såg Alma färdigklädd att gå ut.
"Ni kommer alls inte olägligt. Tvärtom. Välkommen!"
Alma räckte honom gladt sin hand.
"Men ni ämnar er ju ut."
"Jag stannar tusen gånger hellre hemma."
Och Alma berättade hur hon hade haft grufligt ledsamt och hur hon hade tänkt gå att skvallra om pigor, för att slippa undan den dödande ledsnaden.
De skrattade deråt båda af hjertans grund, under det de stego in i salongen.