"Inte sant," sade Nymark, "i hela verlden finnes det ingenting så dödande, som ledsnaden. Och det kommer sig blott deraf, att vi menniskor äro skapade för att lefva. Ledsnaden är brist på lif."
"Alldeles så, en fullständig brist på lif. Men säg, hur skall man frälsas från den? Vet ni någon utväg?"
"Låt oss sluta förbund. Ensam kan ingen besegra denna fiende, men om vi båda i förening börja striden, så kunna vi helt visst förjaga honom."
"Topp! Vi skola sluta förbund. Och vi välja er till chef. När skola vi börja striden?"
"I kväll."
"Och på hvad sätt?"
"Vi skola gå på brandkårens fest. Jag kom i sjelfva verket för att påminna er om ert löfte."
"Ah, ni har således hållit det i minnet."
"Jag har inte glömt det för ett ögonblick."
Dessa ord beledsagades af en blick, som bragte Alma att rodna. Men hon skyndade att blanda bort saken.