Nymark gaf henne en så öm blick, att blodet steg upp i hennes kinder.
"Adjö då!" sade hon och drog hastigt bort sin hand.
Sedan Nymark gått, sträckte hon åter ut sig på soffan, tryckte ansigtet mot dynan och slöt ögonen. Hon kände sig hvarken trött eller sömnig, tänkte på ingenting och bekymrade sig ej öfver något. Men hjertat slog, ansigtet glödde och en ljuf känsla fylde hennes barm.
"Mamma," hviskade Arvi sakta bredvid henne, "är mamma vaken?"
Alma spratt upp.
"Arvi, har du läst din lexa?"
"Jo, om mamma skulle förhöra."
Alma tog boken. Det var historia, och Arvi läste lexan utantill, flytande som vatten. Alma förmådde ej mycket följa med, ehuru hon nog bjöd till, ty hon var så tankspridd. Men det var inte heller behöfligt; Arvi stapplade ej på ett enda ord och stannade ej förrän vid slutet.
Alma berömde honom, gaf honom sötsaker och lät honom gå.