"Men här finnes ju ingen. Du är onödigtvis rädd."
Men Alma började tala om annat.
"Helmi är kinkig. Jag har börjat afvänja henne."
"Så. Hon har således, stackars liten, fått sin första sorg."
"Det får man inte fästa afseende vid."
"Naturligtvis inte."
"Jag borde bara" — Alma plockade bort torra blad från växterna — "visa mig så litet som möjligt."
"Gå inte alls på den sidan. Var här i salongen och i mitt rum."
"Det vore bäst att jag inte vore hemma alls. Jag kommer ändå alltid att gå dit, så snart jag hör henne gråta."
"Så föga karaktärsstyrka ha ni kvinnor. Men om vi nu, mitt lilla gryn, skulle försöka öfva oss deri. Hvad —? Det här vore just ett ypperligt tillfälle, tycker jag."