— Hon är en fet, stor menniska.
— Och skulle man kunna få tala med henne? Bara hon inte tar illa upp?
— Hvad än! Gå bara rakt in, till höger från porten och sedan första dörrn.
Mari gick. Hon kom in på gården; såg trappan, uppför hvilken hon skulle gå, och dörrn och fönstren. Hjertat började bulta och fötterna ville inte gå framåt. Hon stod en stund vid väggen och försökte lugna sig. Sedan tvingade hon sig att gå den väg, som Hanna anvisat henne. Hon torkade sorgfälligt sina fötter på granriset framför trappan, steg långsamt uppför och gick in. Hon kom i ett slags farstu, med hvit gångmatta på golfvet. Åter måste hon stanna en stund; hon var så rädd, att hon knapt vågade andas, och darrade som af frossa. Hvarje åder bultade som med tusen hamrar. Hvad skulle hon säga? Det hade hon ännu inte ens kommit att tänka på. Hon försökte tänka efter, men fick inte tag i någon början. Ångestsvetten trängde fram på hennes panna. In måste hon gå i alla fall, det måtte då aflöpa huru som helst.
Farstun hade två dörrar. På vinst och förlust gick hon fram till den ena, tog i låset och öppnade, mycket sakta och varsamt. Hon kom in i ett rum, der det fans ett piano, ett bord vid fönstret och stolar. På ömsesidor om dörren hängde öfverplagg på väggarne. Hon hvarken hörde eller såg någon menniska. De främmande sakerna omkring henne gjorde henne rädd, de liksom hotade henne och det kändes, som om hela rummet med stränghet hade bedt henne gå bort. Hon ämnade också redan draga sig tillbaka, men märkte i det samma i andra ändan af rummet en dörr, som stod på glänt. Hon hostade…
Mjuka steg hördes; på tröskeln visade sig en svartklädd fru, stor och fet. Det var helt säkert hon. Mari började. Hon visste inte riktigt, hvad hon sade, men frun tycktes ändå förstå hennes afsigt, eftersom hon kom närmare och började betrakta henne med granskande blickar från hjessan till hälen. Mari försökte ännu framstamma, att hon nog skulle betala och att frun ingalunda behöfde tvifla derpå. Men hon hade en mycket söndrig kofta, och fruns ögon tycktes upptäcka alla hålen. Och af dem kunde frun hafva fått en annan öfvertygelse om betalningen, ty hennes ansigte mulnade. Med fast, afgörande röst sade hon:
— Jag kan inte ge. För närvarande vill hvarannan menniska köpa på skuld, varorna spridas rundt kring verlden och inga pengar komma in, med hvilka jag skall betala dem. På det sättet råkar man sjelf i förlägenhet.
— Nog skulle jag alldeles säkert betala frun. Inte skulle jag väl kommit och begärt ens, om jag inte hade varit säker derpå.
— Kanske nog att ni skulle göra det. Men jag känner er inte och jag har så ofta blifvit bedragen, att jag småningom lärt mig att tvifla. Dessutom — frun rätade upp sig och tog ett par steg tillbaka mot dörren liksom till tecken, att hon ville göra slut på samtalet — dessutom ger jag inte gerna åt någon på skuld en så kurant vara, som mjölet är. När vinsten är ytterst liten, så lönar det sig inte att sälja annat än mot kontanta pengar.
Mari bad om förlåtelse, att hon kommit och besvärat, sade adjö och gick bort. Ryggen var mycket mera böjd än vanligt, då hon gick ned för trappan. Hvarför skulle hon alls försöka? Hon borde ha kunnat gissa, att det skulle gå på det viset. Det var bara att onödigt förlora sin tid; Anni gret kanske redan der hemma.