Hon började gå med riktigt hastiga steg. Men i porten mötte hon en mager och eländig qvinna, som bar tvenne barn på armen, under det tvenne andra sprungo bredvid henne. Barnen, som hon hade i famnen, kinkade och vredo sig; de stackrarne hade illa och svårt att vara. Mari tyckte det var synd med den stackars qvinnan, hvilken tydligen ansträngde sina sista krafter.
— Hur orkar ni bära de båda barnen, är det inte alltför besvärligt? frågade hon.
— Hvad skall man göra, då man måste. Inte hjelper här någonting, fast man skulle digna på fläcken, svarade qvinnan.
— Låt det större barnet gå. Det tycks ju vara en rask gosse.
— Den stackarn är felaktig, så att han inte kan gå bara helt litet i sender.
— Åhhå, nå så kom hit då, så skall jag bära. Hvart ämnar ni er?
— Dit till biskopens ämnar jag gå. De sägas vara så goda mot de fattige.
— Jag skall följa er dit. Det blir visst litet krok, och jag borde också redan gå hem, men jag skall komma i alla fall. Vi skola försöka gå litet fortare.
— Tack så mycket. Det käns riktigt lätt nu.
— Hvarifrån är ni hemma?