Men modren vaknade ej. Hon lemnade vaggan och gick att knycka i modren.
— Mamma, här är fruar. Stig upp!
Hon skakade om modren så länge, att hon fick denna att lyfta på hufvudet.
— Här är fruar, mamma, här är fruar.
Slutligen syntes hon uppfatta det. Hon gnuggade sig i ögonen, torkade sin panna, välsignade och försökte sätta sig upp. Sedan kom hon plötsligt att tänka, att de säkert voro distriktsinspektriser. Och nu sågo de henne sofva midt på dagen. De kunde tro henne vara lat och inte ge åt henne något arbete. Och kaffepannan, som ännu var framme. Hvad skulle de tänka om den? Att här inte alls var någon brist, eftersom man hade råd att dricka kaffe.
Likt blixtar korsade sig dessa tankar i Maris inre. Och hon blef så förskräckt, att hon började tala förvirradt, skrämde deraf upp sig ånyo och blandade yttermera bort sig.
— Jag lade mig litet att hvila dit, under tiden min man gick efter droppar, eller den der lappen, inte låg jag der länge, men mitt hufvud var så rysligt sjukt, och inte ha vi haft kaffe, bara cikoria lades också i dag i pannan…
Hon hade i sin förvirring endast förvärrat saken ju mer hon talade. Hon märkte det slutligen sjelf och kunde sedan ingenting annat än brista ut i gråt. Äfven för Hellu började tårarne droppa längs kinderna. De kommo alltid af sig sjelfva, så snart hon bara såg, att modren var bedröfvad.
Fruarna hörde på Mari, sågo sig omkring i rummet och fäste slutligen sina blickar på barnen. Men Mari kände sig olycklig. Hon tänkte att de ännu till råga på allt skulle tro, att hon var drucken. Och hon försökte åter, om hon inte skulle kunna uttrycka sig redigare.
— Så här ser det ut i den fattiges hem. Det är inte glädjefullt för någon; sjukdom och svält, det är hvad alla få hålla tillgodo med, ända från minsta barnet. Till och med den der äldsta flickan har re'n fått pröfva lifvets hårdhet, så att det nog hinner till för henne. Från spädaste barndomen ingenting annat än sjukdom. När den ena åkomman var öfver, kom den andra. Men ändå orkar hon lefva. Månget blomstrande barn omkring henne har gått i grafven; men hon slipper inte bort, fast hon är svagast af dem alla. Låt åtminstone bli att gråta, din stackare, eller mistar du den lilla syn, du har qvar.