I fruarnas ansigten syntes en känsla af medlidande. Den ena af dem klappade Hellu på hufvudet och tog från sin ficka en kopparslant, som hon lade i barnets hand.
Petu och Ville hade hittills oafbrutet betraktat de främmande. Ville stod alldeles invid dem. Gossens ögon voro vidöppna, händerna instuckna i byxfickorna och minen allvarsam. Petu gick och puffade honom bak. Men Ville låtsade om ingenting, utan stod der rak och glodde och vände inte ens på hufvudet. Petu puffade än en gång. Inte se'n heller. Ännu för tredje gången och så hårdt, att gossen for några steg framåt och höll på att stupa på fruarnas klädningsfållar. Han började tjuta och rusade på Petu. Denne sprang undan, så att klädningen fladdrade. Modren tystade dem och tog fatt i Ville. Petu började retas:
— Ähä! si' du! Ähä!
Och till slut räckte han tungan långt ut.
— Hvad heter du, min flicka? frågade den ena frun.
— Int' ä' ja' flicka, fast ja' har klädning.
Frun skrattade.
— Du har väl ändå något namn?
— Petu.
— Jaså, du heter Petu. Nå, jag skall i morgon hemta åt dig byxor.