Mannen låg åt väggen till och snarkade. Han vaknade ej en gång under hela natten, fastän barnet qvidde. Först när det dagades vände han sig på andra sidan och öppnade i det samma litet på ögonlocken.
— Hvad felas barnet? frågade han.
— Det är säkert sjukt.
Mannen hörde knappast svaret. Han hade somnat på nytt. Djupt insomnade voro äfven de äldre barnen, flickan Hellu och gossarne Petu och Ville, hvilka lågo på golfvet. Deras täcke var tunt. Modren bredde sin kofta öfver de yngre, Petu och Ville. Hon nändes ej väcka ens Hellu ännu, utan gick hellre sjelf att hemta ved från lidret, för att kunna göra upp eld i spisen, lemnande Anni att under tiden sköta sig sjelf. Men när hon kom tillbaka med veden, var Hellu redan på knä bredvid vaggan, klappade i händerna och lirkade på tusen sätt med lilla Anni, som utan att bry sig derom skrek så, att hon var nära att qväfvas. Modren kastade vedklabbarne ner framför spisen och tog barnet i sin famn. Hon bad Hellu göra brasa. Äfven mannen hade vaknat igen. Han såg, hur modren hade fullt upp att göra, innan hon slutligen fick barnet att litet lugna sig.
— Borde du inte gå med det till doktorn? sade han.
— Jag vet inte, svarade modren trött; må nu de der dropparne just hjelpa heller.
— Man kunde försöka i alla fall.
— Och fråga de ens så mycket efter fattigmans barn, att de ge ordentliga droppar.
— Man säger ju ändå, att den der Wialén är en godhjertad menniska.
Hustrun svarade ingenting; den bittra känslan hade åter stigit henne i strupen, och ymniga tårar runno ned på kinderna.