— Jag skall gå och begära lapp af distriktsinspektrisen, så kan du redan på förmiddagen gå till doktorn.
— Gör det, svarade hustrun sakta och torkade bort tårarne med slarfvan, som var omkring barnet.
Hellu blåste i spisen, men ville inte få det att tända, ty veden var våt. Modren gick med barnet på armen att hjelpa henne.
Sedan tog hon från vrån en liten, nedrökt kaffepanna och slog litet vatten till den förra sumpen.
— Gå inte ut, förrän du fått en tår kaffe, sade hon till mannen, som hade klädt på sig.
Han svarade ingenting, kastade endast en lång blick på pannan.
— Att det är bara vatten, menar du? sade hustrun, som märkte hans blick. Ingalunda, der är sump på bottnen och dit skall komma cikoria till.
Hellu värmde sig framför spisen. Hon sträckte sina små, magra händer mot elden och gned dem allt emellan mot hvarandra. Hon såg faslig ut, den stackars flickan. Ögonen voro sjuka; med det ena kunde hon ännu se helt litet, med det andra alls ingenting. På halsen hade hon ett stort ärr och hennes kropp var så förfärligt förkrympt, att man skulle trott henne vara på sin höjd fem år, fastän hon redan hade fylt åtta år. Men hon var alltid stillsam och förnöjd. Hon pysslade om lilla Anni från morgon till qväll och var som modrens högra hand. Derför kunde hon inte heller föras till lasarettet, ty hon behöfdes hemma. Modren skulle ej kunnat lemna barnen ett ögonblick, om hon ej funnits.
Kaffepannan kokade redan. Mari lade Anni i vaggan och bad Hellu vyssa henne. Barnet hade somnat. Man försökte vara stilla, för att det ej skulle vakna.
Under tiden kaffet klarnade, sökte modren fram sockret; det fans så mycket qvar, att hvar och en fick en liten bit. Hon högg sönder sockret på hufvudgärden, för att Anni ej skulle väckas af huggandet. Åt sig sjelf tog hon den minsta biten och gaf den största åt sin man. Derpå slog hon kaffet i kopparne, och de drucko alla tre. Det var åtminstone varmt och kändes välgörande. Hellus små, bruna ögon glänste till och med i sitt mörker af tillfredsställelse, der hon drack sin kopp nedhukad på golfvet och med venstra handen höll vaggan i rörelse. Hon bet blott helt litet i gången af sockret, och det hann väl till, fastän det genast smälte i munnen.