Det blef emellertid i längden mödosamt för henne att sitta. Ryggen och sidorna värkte och hon ville inte på något sätt kunna hålla sig vaken.
— Petu, kom och vagga, att jag får lägga mig litet. Der skall du få bulla, men låt inte barnet vakna. Ville, kom bredvid mig, så hålls du stilla så länge.
Hon somnade genast som hon lade sig ned på kläderna och vaknade ej, fastän Ville trycke sitt finger mot hennes kind och hviskade:
— Mamma, hoj, mamma! Inte vill jag sofva.
Men Anni började plötsligt skrika af full hals. Då spratt Mari strax upp ur sin sömn.
— Gud välsigne, hvad kom nu åt henne?
Hon gnuggade sina ögon och strök med båda händerna håret ur pannan. Anni skrek, Petu vaggade och sjöng.
— Gör du något åt henne?
— Nej.
Mari fick henne inte att tystna. Äfven Tiina Katri hörde skriket in till sig och kom för att höra, hvad som stod på.