— Det håller ju på att dö, sade hon och tog barnet från Mari.
Hon gungade det på sina armar, knapprade på fönstret och vyssade. Allt förgäfves.
— Har du bjudit bröstet?
— Hon tar inte.
— Koponens hustru är der på min sida. Bed henne komma hit, kanske skulle hon veta något råd.
— Det är förbi med oss. Och som inte heller den der Holpainen kommer hem, klagade Mari, i det hon gick.
Också Petu försökte lugna Anni. Han hoppade framför henne, skrattade, hvisslade, slog två trästycken mot hvarandra och grimaserade efter bästa förmåga.
— Var stilla, inte bryr hon sig ändå om det der, sade Tiina Katri.
Koponens Lopo rådde att gifva barnet fyra eller fem droppar Hoffmansdroppar och sedan gunga det i ett täcke; på detta sätt hade hon fått sin gosse att lugna sig. Tiina Katri hade Hoffmansdroppar hemma, hon gick efter flaskan och de hälde den angifna dosen i barnets mun. Dropparne gingo i orätt strupe och barnet var nära att storkna deraf. Genom att gunga henne i ett täcke fingo de henne med knapp nöd att qvickna vid.
— Hvart har er säng tagit vägen? frågade Tiina Katri, som redan flere gånger riktat sina ögon på den tomma platsen.