— Värden tog den för hyran.
— Å—hå!
Tiina Katri sade ingenting vidare. Men hon ångrade sig öfver, att hon på morgonen hade gjort så mycket väsen för den der bullen. Inte hade hon ju blifvit fattigare för det. Och var det under, om barnen stackare togo; de voro helt visst hungriga. Nu syntes ju inte heller den minsta anordning för middagen, då hon deremot hade en god soppa på elden. Hon beslöt att hemta en liten skål deraf åt gossarne, om det bara på något sätt förslog dertill, och hvarför skulle det inte förslå; hon kunde sjelf äta litet mindre.
— Nog är det der fattigmanslifvet, utbröt Lopo, nog är det det sista. Vår gubbe får inte heller mer någon sömn i ögonen om natten, utan vakar och funderar på, hvad han skall ta sig till. Om man helst skulle komma till sommarn, kanske skulle det se'n igen gå på något sätt.
— Ja, det är visst och sant. Men när man ofta inte vet, hur man skall komma öfver morgondagen, sade Mari, som satt i vaggan med barnet på armen. Och den der beständiga sorgen och bekymret vill så förslöa sinnet. På många nätter har jag inte heller fått sofva för den här stackarn.
— Gud vet nog sjelf bäst, hvad han gör, sade Tiina Katri, men nog ger han ofta en menniska anledning att grubbla öfver, hur underligt det går till här i verlden. Den ena har fullt upp, den andra dignar af brist. Jag kan inte förstå, hvarför den käre skaparn har inrättat det så.
— Mångt och mycket blir nog oklart för oss här i lifvet, suckade Mari, mer liksom i sina tankar, ty hon betraktade lilla Anni, som sakta klagade i sömnen.
— Hon har plågor, stackarn, fortsatte hon. Må det vara stygn?
— Hvem kan veta, hvad som felar så der små barn, som inte kunna tala, sade Lopo. Men bra sjuk ser hon ut i ansigtet.
— Der tycks Holpainen komma just nu, sade Mari, när hon hörde att någon stampade sina fötter i farstun.