Det var han och Heiskanen, Tiina Katris man.
— Du dröjde länge, sade Mari. Fick du helst lapp?
Holpainen gaf åt henne en hvit, hopvikt pappersbit. Mari öppnade den och såg på det skrifna. Då hon emellertid inte fick reda på, hvad der stod, gaf hon lappen tillbaka åt Holpainen.
— Stick den i väggspringan så länge, sade hon.
Tiina Katri och Lopo stälde fram stolar åt männen; sjelfva satte de sig på sängkläderna i knuten.
— Nu skall jernvägsarbetet börja, sade Heiskanen, i det han tog upp från fickan pipa och tobakspung. Stoppa i också du, Holpainen.
— Jaså, skall det börja redan. Då kan man åter komma att lefva upp, Gud vare lof, sade Lopo.
— Blif inte så glad deröfver, innan ni hör, hur stor lön de betala, sade Holpainen.
— Nå?
— Endast åttio penni.