— Store Gud, hvad tänka de på. Åttio penni, det förslår ju inte ens till bröd. Med hvad skall man sedan betala hyran och köpa ved och skodon; vid sådant arbete nötas de ju mer än vanligt.
— Ja, och mera mat behöfs det också till det. När man inte har arbete, äter man hälften mindre, sade Tiina Katri.
— De der herrarne bry sig inte om de fattiga mer än om hundar, och knapt så mycket ens, sade Lopo. Skulle de helst med ens taga lifvet, men då de långsamt pina en så, att lifvet är mycket värre, än döden.
Heiskanen blåste en lång rök ur munnen.
— Hvarifrån skulle staten eljes få pengar till tjenstemännens löner och annat. Med den fattiges svett och möda betalas de ju i alla fall, sade han.
— Det är visst och sant, ingalunda med något annat, fortsatte Lopo. Och inte fråga herrarne efter, om mången också sätter lifvet till. De veta, att det nog ändå blir trälar qvar för dem, eftersom det fins mycket fattigt folk i landet. Men jag lät dem också höra af det, när jag sist var och betalade mantalspengar. Jag frågade: vill ni nästa år taga kragen från klädningen, eller kanske skoningen? Eller tror ni, att ni kan få en pennislant, när ni nu tar det allra sista? Det tog mig så i hjertat, då jag måste sälja min enda goda klädning för den mantalspenningens skull.
— Din man var då vid Uleåborgs jernvägsbyggnad?
— Ja, och alla barnen voro hos mig hela tiden. Han hotar också nu att bege sig bort, då han inte kan se barnen svälta.
— Ämna de inte ens framdeles höja dagspenningen? frågade Mari.
— Knapt nog, svarade Heiskanen. Hvad tvingar dem att höja; de få nog arbetsfolk för åttio penni denna tid. Och jag fruktar, att vi endast få skada af hela jernvägen, fast den låtsas vara till hjelp. Hit kommer se'n att strömma arbetsfolk från alla håll och lönerna hålla sig under sommaren lika låga, som nu. Hur skulle enskilda personer betala dess mer än staten.