— Hvad tycks om det, att det sägs, att jordegarene varit och talat med ingeniörerna, att de ingalunda skola ge åt arbetsfolket höga löner, visste Holpainen berätta.
— Jesus hjelpe! ropade Lopo, de hålla alla tillhopa mot oss. Men låt dem gå på, det blir nog också en gång deras tur, om inte i det här lifvet, så i det kommande. Låt dem hållas, hämnden kommer nog en gång.
— Nog kommer det att finnas öfverflöd på fattigt folk i socknarne, om man inte ens i sommar kan få förtjena mer än åttio penni, sade Tiina Katri. Mången har fem, sex barn, se'n kommer hyran och de under vintern gjorda skulderna, hvilka måste betalas. Och när man sedan blifvit så utblottad på kläder och annat, att mången inte har mer än himmelens foglar. Jag förstår verkligen inte, på hvad sätt man skall kunna lefva nästa vinter.
— Det är bäst att börja stjäla, så att man får komma i fängelse, eller också ställa så till, att man kommer på lasarettet, då tar nog kronan vård om en, menade Lopo.
— Gud välsigne, så ni talar! sade Mari, i det hon vyssade barnet, som åter börjat skrika.
— Ja, det fins ju ingen annan möjlighet. Eller är det bättre att gå och hänga sig?
— Hellre lider man och håller ut, till dess döden kommer.
Mari vände barnet på magen och bultade det sakta i ryggen. Det tycktes få litet lindring deraf, men lindan var baktill alldeles våt.
— Kära menniska, låt det få torrt på sig, sade Tiina Katri.
— Hvarifrån skall jag taga det, när det inte fins. I natt smutsade hon ner allt, och jag har ännu inte hunnit tvätta. Petu, hemta hit det der täcket. Nå, nu fryser det åtminstone inte.