Mari stälde lampan och tändstickorna på golfvet bredvid sig, släckte elden och välsignade sig. Hon höll från ena meden vaggan i rörelse, under det hon låg på rygg med andra armen öfver pannan och blickade mot fönstret, från hvilket en svag dager skymtade. Snart somnade de andra; hon hörde det på deras jemna andedrägt. Det var tyst och mörkt omkring henne; endast tankarna brusade och tumlade i hennes hjerna. Det stod åter för henne, det der, att gossarne stulo bröd i morgse. På det sättet hade de också säkert börjat som små, de der, som nu sutto i fängelse. Barn hade också de en gång varit och deras mödrar hade ammat och vårdat dem till ett olyckligt lif, till sorg för sig sjelfva och andra. Om också hennes gossar en gång skulle komma dit i jernen. Herre Gud!

Hon såg framför sig det gulmålade stenfängelset och öfre våningens med jerngaller försedda fönster, hvilka syntes till landsvägen öfver ringmuren. Och bakom ett af dem kände hon igen — gode Gud, var det ett förebud eller hvad kunde det vara — men Petus ansigte såg hon der tydligt, Petus ansigte som fullvuxet, gråblekt och dystert — men Petus ansigte! Var det väl ett förebud? Gud välsigne!

Hon läste "Fader vår" och "Herrens välsignelse", men skälfde likväl från hufvud till fot. Hon kom inte ens ihåg någon psalm utantill, fastän hon nog förut kunnat sådana. Men "jag fattig, syndig menniska", det fick hon någorlunda sammanhang i, och knäppande händerna hårdt tillsamman, höjde hon dem mot fönstret och läste syndabekännelsen från början till slut. Hon kände att hon var så ovärdig och usel, som en mask, utan den minsta egen kraft eller någon som helst förtjenst, och att hon, med barn och allt, ohjelpligt skulle vara hemfallen åt förderf och förtappelse, om inte Herren af nåd ville frälsa dem.

Lilla Anni vred sig i vaggan. Mari slutade att bedja och började åter vagga. När barnet då tystnade, slöt också hon sina ögon och föresatte sig att somna. Hvad vann hon dermed, att hon plågade sig sjelf med bekymmer; bättre att lemna allt i Herrans hand. Holpainen var förståndigare, då han låg der och sof tungt vid hennes sida! De hade ju den gemensamma bördan att bära; kunde den ena bära den lugnt, hvarför kunde då inte den andra också göra det? Och till hvad gagnade ett sådant öfverdrifvet grubblande? Det tillkom menniskan att vara nöjd med sin lott och med ödmjukt sinne taga emot allt af sin himmelske faders hand.

Men just deri låg det. Hon knotade ändå alltid i sitt hjerta och ville aldrig lära sig att tacka Gud för de onda dagarne. Kanske Gud just derför hade sändt åt henne all denna fattigdom och detta elände, och kanske fingo också hennes barn lida för hennes skull. Hellu stackare, det var ju tydligt, hvilket öde som väntade henne, svag och sjuklig som hon var. Och till råga på allt skulle hon säkert innan kort komma att bli blind. Aldrig skulle hon bli en sådan menniska, att hon skulle kunna föda sig med arbete. Fattighuset väntade Hellu stackare, der skulle hon få släpa fram sitt lif under hårdhjertade menniskors hugg och slag. Den stackarn, som hade en så vek natur, skulle inte ens lära att försvara sig, nog skulle verlden få förtrampa och misshandla henne efter eget behag.

Under det hon tänkte detta, rörde Mari ifrigare vaggan och ögonen stirrade åter vidöppna mot fönstret, genom hvilket nu en bit af den stjernklara himlen lyste.

Elaka blott voro menniskorna mot den fattiga och svaga, äfven när de låtsade hjelpa. Bättre vore, om de toge lifvet af dem genast och inte plågade dem i deras brist och olycka. Men ingen tog den fattiges parti, alla voro de genast färdiga att lägga börda på börda. Detta kände hon så lifligt, hvar gång hon tänkte på sina barns framtid. Hårdhet skulle de mer än tillräckligt få röna i verlden; de hade inte att vänta sig några glädjedagar. Och lilla Anni der i vaggan, hvem kunde på förhand gissa hennes öde. Kanske skulle hon bli vacker, riktigt en Herrans engel var hon åtminstone nu med sina blåa ögon och hvita lockar. Men kanske det just skulle bli hennes största fara. En vacker och fattig flicka råkar lätt på dåliga vägar. Männen skulle förleda henne, och när de en gång finge henne att falla, så skulle de behandla henne som en skurtrasa. Dåligt var i sanning en sådan olycklig qvinnas lif; knapt någon såg på henne utan att spotta. Då skulle Hellu ändå vara lyckligare i sin vårdanstalt och nästan också Petu… Herre Gud, hade de inte i sjelfva verket begått en stor synd, då de skaffat barn till ett sådant här lif. Bättre skulle det varit för de stackrarne, om de alls inte blifvit födda, än att de kommit hit att pröfva verldens sorger. Den som inte är född, känner inga qval och erfar ingen hunger.

Mari tryckte åter andra handen mot hufvudet. Tankarna hade blifvit så tunga, att de stelnade derinne liksom till en klump. Hon kände ingen plåga, men en underlig tryckning i hjernan och på samma gång en förfärlig oro. Ingen klar tanke uppstod mer hos henne, hon förmådde inte tänka, fast hon nog hade velat. Hon försökte bedja.

— Förskjut mig inte, käre fader, förbarma dig, kom till min hjelp…

Men det kändes, som om Gud försköt henne från sitt ansigte och kastade henne ned i mörkret…