Sedan började någon ond ande anfäkta henne. Den kom liksom bakifrån och hotade henne. Hvad ville den?
— Lilla Anni?… att gå och qväfva henne … och strypa henne vid halsen … de andra … och sedan sjelf … hoppa i en vak…
— Herre Kriste, hjelp mig … bevara mitt förstånd…
Hon tyckte sig falla ned vid korsets fot och der ropade hon Herren till sin hjelp. Men de onda andarne kommo i allt större antal omkring henne, de refvo och sleto och rådbråkade henne, och hon klämde båda armarna kring korset och skrek…
II.
Mari, hör du! Hur är det med dig? Hvarför skriker du?
Holpainen skakade henne, men då han inte fick henne vaken, sökte han tändstickorna från golfvet och drog eld. Maris ögon voro öppna; hon var således vaken, fast hon skrek. Holpainen höjde upp lampan, för att bättre kunna se henne.
— Hvad felas dig? Se så!
Han skakade henne vid skuldrorna, och nu kom Mari ändtligen till sig sjelf. Men hon såg skrämd ut och ögonen sväfvade oroligt omkring.
— Hvarför skrek du?