— Inte, inte så hårdt, hviskade hon, att de inte komma tillbaka.
— Hvilka?
— De, de samma.
Hon såg skrämd bakom sig till yttersta ändan af rummet, dit den dåliga lampans ljus inte nådde. Holpainen betraktade henne med oro; en elak aning ville stiga upp i hans bröst, men han bemödade sig att fördrifva den. En så stor hemsökelse skulle väl Gud ändå inte sända öfver dem.
— Du har drömt. Hvarför tittar du så dit i knuten, inte är ju der någon. Hör, Mari, se så, sansa dig nu!
Han skakade henne åter. Mari tycktes lugna sig.
— Är du sjuk?
— Nej, hur så?
— Som du är alldeles våt.
Holpainen for med sin sträfva hand öfver hennes ansigte.